OSLO HANNA

Idag var de 4år sen jag fick min diabetes. kommer alltid att bli påmind om de varje år, den 10 november.

I 4år den 10 november så har jag återupplevet alla känslor jag hade då, den dagen, då beskedet om diabetes var ställt för mig, resten av mitt liv..
jag minns de som igår, som nån läskig mardröm jag inte kan vakna upp ur.

Jag vaknar tidigt en lördagsmorgon hemma hos jesper av att jag hade fått en extrem uringvägsinfektion. så han kör hem mig. jag ligger sedan och skriker av smärta i mamma o pappas säng. de något som inte stod rätt till. jag hade haft de flertal gånger tidigare så jag vet vid första sekund att de va de, men den här gång gjorde de ont konstant. eftersom att vårdcentralen inte hade öppet på en lördag så åkte vi ner till akuten så att jag kunde få antibiotika. men när jag har tagit med test så kallar de sedan in mig i de vita rummet och berätta för mig att de hade läckt socker i urinen.. sen fick mamma också komma in. och dom berätta för mig att jag de fått diabetes.
jag var i chocktillstånd och ville inte ta in va läkaren sa.. efter en stund så får jag flytta in i ett av de små kala rummen inne på akuten, de jag ligger på britsen, skakar och fryser och svettas på samma gång. dom tog en massa blodprover. mamma ringer pappa och berättar va som hade hänt. jag fick en kanyl satt i armen, de va så läskigt. jag ringer jesper och berättar va som hade hänt. tårarna ville inte sluta att rinna ner för mina kinder.. dom tog blodprov i handleden som gjorde så fruktansvärt ont att jag skrek dom fulaste orden som fanns. mamma ringer mina systrar och berättar va som hade hänt. sen kör dom upp mig till ett rum, när jag ligger i sjukhussängen. direkt när jag kom upp va jag tvungen att få min första insulinspruta i magen, de tog 2timmar innan jag blev redo o lät de göra de. jag vågade inte se när dom stack mig i magen.
sen kom den snälla diabetessköterskan Ann in till mig och prata med mig, och gav mig min första egna blodsockermätare. hon sa: den är dina nu hanna, vill du att jag ska ta först och visa hur det fungerar?
hon tog ett stick först på sig, de såg inte så farligt ut, sen tog hon på pappa.
pappa hade tagit ledigt "hemma för sjukt barn".
dagen efter så fick jag en rigtig insulin spruta och en apelsin av Ann, hon sa att jag kunde testa att sticka spruyan i apelsinen, för de va ungefär samma tryck att trycka sprutan genom skalet som de är att sticka den i magen. så där satt jag med en apelsin i ena handen och en inslulinspruta i andra handen och var livrädd och fatta inte hur jag någonsin skulle kunna klara av att göra de resten av mitt liv, att sätta den i min magen. dagen efter så tog jag min första insulinspruta själv. hela familjen var med. inte julia dock, för hon bodde i gbg då..
jag fick även ett halsband av mamma då jag låg där o va så rädd och ensklig. de va ett kraftsmycke. Courage står det på de. jag har haft de runt min hals sen den dagen.
jag kommer ochså ihåg att Ann sa till mig att de kommer att bli bättre de här, de kommer inte alltid att vara jobbigt. vissa dagar kommer det att vara det, men för mesta dels så kommer de att gå bra. och du ska veta att du har all rätt att vara ledsen över det som har hänt dig, du ska leva med den här sjukdomen resten av ditt liv.

Och så var det, de blev bättre, nu är de en del av min vardag. jag är inte rädd längre.
men den 10 november kommer jag alltid att vara ledsen, och känna mig som den där vilsna 17åringen som var så livrädd inför allt som hade med ordet diebetes att göra.
Och jag har rätt till att få vara ledsen. Just den här dagen kommer alltid att vara Dagen D för mig. Diabetes Dagen.

Jag sitter och gråter samtidigt som jag skriver de här, med sorg i hjärtat.
MEN jag vet att imorgon när jag vaknar så är det en ny dag, och det är bara att fortsätta att kämpa!

Natti natti


Massor med kramar från Diabetes Oslo Hanna.