Som du sa så kan de va svårt att bli riktigt nöjd..
.. För de är så lätt att fantisera.
sen jag flytta hemifrån när jag tog studenten så har jag ju alltid bott själv. både på öjn och i götet.
och när jag bodde själv i götet så hade jag ju inte någon, förutom sälarna i slottskogen och ica focus typ.
Men jag hörde ju hur alla mina vänner hade de så kul i oslo när dom bodde flera samman i lägenheter. jag kände hur ensamheten skrek efter att få ha sälskap, kunna se en film med någon en kväll, laga lite mat, gå en promenad eller en sväng på stan. bara hänga liksom. slippa känna sig ensam i en stor eller mindre lägenhet.
så jag flytta ju ihop me robert för 7månader ganska så exakt. hade hoppats på att man skulle få ut en massa kul utav de, en som vill laga mat lite spontant, kolla på film, gå en promenad eller kanske en sväng på stan. Men jag har märkt de nu. 7 månader har gått, och inte har vi gjort nått av de lilla jag krävde av en room-mate. Nej jag flytta ist ihop med en tråkig och självupptagen bitter människa. hittar jag på nått vi kan göra så orkar han inte eller vill inte. fine, alla mina idéer är väl kanske inte alltid dom bästa. men de e inte de som e grejen, grejen är den att man gör nått bara, behöver ju inte vara nåe speciellet.
Men så kommer nån av hans andra tjejpolare förbi o slänger ur sig i förbifarten att hon skulle gå på stam på torsdag o köpa julklappar o direkt så frågar han henne om dom kunde gå en sväng tillsammans på stan. samma förra veckan så va han ute o fika me två andra personer. självklart så ska han få umgås o göra va han vill me sina kompisar. men om JAG frågar om vi ska hitta på nått så passar de aldrig o de slutar me att jag får göra de själv.. förutom ellen och anna som jag hänger me så blire att jag får hitta på vissa saker själv fortfarande.
så de jag menar är att jag trodde att de skulle bli skillnad när man bodde med någon, att man kunde få känna mindre ensamhet. fel av mig! kunde lika gärna ha bott själv om inte hyrorna i de här landet var så förbanna dyra.
MEN som tur var så har jag nått som håller humöret i schack. nedräkningen har börjat. Nu är de bara 22 dagar kvar tills mina underbara föräldrar kommer och hälsar på, och att få mysa me min lilla korv wille!
Massa med kramar från oslo hanna
sen jag flytta hemifrån när jag tog studenten så har jag ju alltid bott själv. både på öjn och i götet.
och när jag bodde själv i götet så hade jag ju inte någon, förutom sälarna i slottskogen och ica focus typ.
Men jag hörde ju hur alla mina vänner hade de så kul i oslo när dom bodde flera samman i lägenheter. jag kände hur ensamheten skrek efter att få ha sälskap, kunna se en film med någon en kväll, laga lite mat, gå en promenad eller en sväng på stan. bara hänga liksom. slippa känna sig ensam i en stor eller mindre lägenhet.
så jag flytta ju ihop me robert för 7månader ganska så exakt. hade hoppats på att man skulle få ut en massa kul utav de, en som vill laga mat lite spontant, kolla på film, gå en promenad eller kanske en sväng på stan. Men jag har märkt de nu. 7 månader har gått, och inte har vi gjort nått av de lilla jag krävde av en room-mate. Nej jag flytta ist ihop med en tråkig och självupptagen bitter människa. hittar jag på nått vi kan göra så orkar han inte eller vill inte. fine, alla mina idéer är väl kanske inte alltid dom bästa. men de e inte de som e grejen, grejen är den att man gör nått bara, behöver ju inte vara nåe speciellet.
Men så kommer nån av hans andra tjejpolare förbi o slänger ur sig i förbifarten att hon skulle gå på stam på torsdag o köpa julklappar o direkt så frågar han henne om dom kunde gå en sväng tillsammans på stan. samma förra veckan så va han ute o fika me två andra personer. självklart så ska han få umgås o göra va han vill me sina kompisar. men om JAG frågar om vi ska hitta på nått så passar de aldrig o de slutar me att jag får göra de själv.. förutom ellen och anna som jag hänger me så blire att jag får hitta på vissa saker själv fortfarande.
så de jag menar är att jag trodde att de skulle bli skillnad när man bodde med någon, att man kunde få känna mindre ensamhet. fel av mig! kunde lika gärna ha bott själv om inte hyrorna i de här landet var så förbanna dyra.
MEN som tur var så har jag nått som håller humöret i schack. nedräkningen har börjat. Nu är de bara 22 dagar kvar tills mina underbara föräldrar kommer och hälsar på, och att få mysa me min lilla korv wille!
Massa med kramar från oslo hanna
Kommentarer
Trackback
